Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Jag tänkte ge litet biblisk bakgrund till Petrus ämbete. Många tänker på två bibelställen, där Jesus ger speciella uppdrag till Simon Barjona. Det ena är Matteus 16:13-19, som jag i syfte att minska textmassan här har försökt att lägga som en länk som skall öppnas i nytt fönster. Det andra är Johannes 21:15-19.

Det andra stället är tydligt med att Jesus är herde och att det rör sig om en flock. Inte flera flockar, eller olika djur med en osynlig gemenskap. Det påminner om Johannes 10:1-10, där Jesus är den Gode herden. Särskilt kan vi i detta sammanhang lägga märke till formuleringar om att det skall bli en hjord, och om att gå in och gå ut. Detta är en uppfyllelse av Hesekiel 34. Jesus uppfyller alltså profetian genom sig själv, och sedan genom Petrus. Vad händer sedan? Johannes har svaret i 20:21 ”Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Det är en succession som heter duga… Det hela påminner dessutom om de välsignelser från GT som fäder ger sina söner, men det för för långt att gå igenom här.

I det första stället kan man konstatera ett par saker. Först att evangelisten underrättar om att det skedde i Caesarea Filippi. Platsen är, vilket namnet antyder, en hednisk byggd, och ligger ett par mil norr om Genesaret, där det huvudsakliga tillflödet till sjön rinner upp, i en grotta som ingen, enligt antika författare, hade lyckats att mäta djupet i. Man ansåg att det var en ingång till dödsriket Hades. Här låg ett tempel till guden Pan, som bland annat är herdarnas och fårens gud.

På svenska, och på grekiska, förekommer två ord, Petrus /stenen och klippan / petra. På arameiska är det bara ett ord Kefa/Caepha beroende av hur man vill transkribera det. Talet om klippa leder för en jude tankarna till templet, som var byggt på platsen för Abrahams offer, men också på trädgården i genesis, som måste ha legat på ett berg, eftersom floderna som rann upp där bevattnade hela jorden, och vatten rinner nedåt. Det ställe i bibeln som annars ligger närmast till hands är Daniel 2:27-46, där Daniel uttyder Nebudkanessars dröm. Lägg särskilt märke till vers 34-35: ”Medan du såg på den rycktes en sten loss, utan att någon hand rörde vid den, och träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld. Det spreds som agnar från tröskplatserna om sommaren, fördes bort av vinden och stod ingenstans att finna. Men stenen som hade träffat statyn blev till ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.” Lägg också märke till att Daniel mitt i detta lägger in en skördebild med agnar osv. i mitten. Drömmen har en parallell i kap 7, men då är det Daniel själv som drömmer, och det är fyra djur. Just detta ställe var ett av de mest diskuterade på Jesu tid, eftersom ”alla” identifierade det fjärde riket med Rom, och trodde att Messias skulle komma ”nu”, eller åtminstone ”snart”.

Det finns emellertid en parallell till som jag vill visa på, och det är Jesaja 22:15-23. Likheterna är slående när man ser till nycklar, att öppna och stänga osv. Det som inte är helt självklart för nutida läsare är vad det var för figurer i berättelsen. Det som beskrivs som minister för våra tankar till en politiker. Går vi via LXX finner vi att titeln fanns kvar på Jesu tid, och då översätts som tempelkommendant (som har nycklarna). Så var det nog också på Jesajas tid. Det var fortfarande Davids ”söner” som var kungar, och den förste ministern hade befogenhet att göra allt i kungens namn. Han var en sorts vice VD eller ställföreträdande kung. Att överlämna nycklarna är självklart ett tecken på att ge makt. Det hela rör sig om ett ämbete, vilket framgår direkt ur texten.

Det återstår en sak att reda ut för att det hela skall bli klart, och det är att ”binda” och ”lösa” finns även i Matteus 18:15-20, och där närmast i vers 18. Skillnaden är att det här inte finns några nycklar, och att det tydligt handlar om att förmedla förlåtelse för synder, dvs. en i judiska ögon prästerlig uppgift. Bearbetandet av synderna hade ett antal steg eller vinklar, varav en var att vara oren, en annan ett ge allmosa och en tredje att frambära ett offer i templet. Det var prästens sak att avgöra vad som behövdes, enligt mose lag.  Jesus bekräftar denna i Matteus 23:1-4, även om han likt Malaki, och många andra visar missnöje med hur de förvaltar sin uppgift.

Det viktigaste steget var försoningsdagen, då översteprästen trädde in i det allra heligaste och därefter välsignade i Guds namn – den enda dagen, och av den enda personen, det fick uttalas. Vid översteprästens sida fanns alltid tempelkommendanten, som hade i uppgift att fullgöra det hela om det skulle hända något med översteprästen. I stora drag gick det till så att man började med att översteprästen skulle bada sig ren i prästernas utrymme (de äldsta traditionerna säger att också de andra aroniterna skulle tvätta händer, huvud och fötter, medan leviterna skulle tvätta sina kläder vid sådana tillfällen). Därefter kom att man utvalde syndabocken, som skulle inspekteras och befinnas vara utan fel. Sedan skulle översteprästen lägga sina händer på dess huvud för att så föra vidare folkets synder, varefter den skulle överlämnas i hedningars händer och föras ut ur staden och från början släppas fri i vildmarken, men på Jesu tid avrättas. Syndoffret skulle frambäras för hela folket i det allra heligaste. Vid templet fanns en bäck, och när folket såg att det kom blod och vatten visste de att offret var fullgjort. Översteprästen skulle offra för sig, för sin familj och hela Israels församling.

 

Detta var litet om bakgrunden till Petrus ämbete…

Read Full Post »