Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Jag tycker om att titta litet närmare på olika bibeltexter, och fundera över vad de innebär. Just nu har jag läst en bit ur Matteus evangelium. Strukturen antar jag är välbekant: Inledning, 5 ”böcker” med var sitt tal följt av några händelser, omgivna av berättelsen om Jesu ursprung respektive passionshistorien med uppståndelsen. Tre underliggande linjer framträder kanske mer än andra: Jesus den nye Mose till den nye Salomo, fram emot Jerusalem och att motståndet mot Jesus ökar vartefter.

Just nu har jag tittat på liknelsetalet, och en bit av det som hände därefter (kap 13 och framåt några kapitel), och hittar några saker som jag finner värda att notera. Liknelserna är, i tur & ordning följande:
1) En som sår, och kornen hamnar litet här och var med olika resultat när det kommer till skörd
2) En som sår, varefter fienden kommer och sår ogräs
3) Senapskornet som växer upp och blir tillräckligt stort för att ge fåglarna skydd
4) Surdegen som sprider sig till hela degen
5) En skatt som är gömd i en åker, och som någon ger allt för att förvärva
6) En pärla som någon gör allt för att kunna köpa
7) Fiske med nät, där man tar vara på god fisk, och kastar bort den dåliga

En första anblick säger att det inte verkar vara något ”efter döden, då allt är frid & fröjd, fest & gamman” som Jesus talar om. Ändå är det himmelriket… En sammanhållande länk för de första tre (möjligen fem) är jord och att det växer. Jesus förklarar mycket, men det verkar som om han inte förklarar allt. I t.ex. den första liknelsen är det lätt att förstå vilka det är som hör evangeliet, och intresserar sig litet grand, men sedan faller ifrån. Men vilka är det som ger 30 faldig skörd, vilka är det som ger 60 gånger insatsen, och vilka är det som ger 100 gånger tillbaks? Under medeltiden var den vanliga uppfattningen att det var lekmän, ordensfolk och präster – under förutsättning att de verkligen gjorde vad de var kallade till.

Ser man till helheten är det kanske inte så svårt att se att han talar om kyrkan. Där finns både goda och mindre goda människor. Till och med de som egentligen tillgör ”det andra lägret”. Det handlar ändock om att växa. Att växa i tron. Långt ifrån alla kan se skatten och värdet, men de som kan se det är beredda att offra allt. Vid tidens slut kommer vi att sorteras, och då kommer de onda att avlägsnas, men det är inte vår sak att göra det, eller att avgöra vem som är vem. Ingen av liknelserna antyder att det himmelriket är något statiskt, som fått sin form en gång för alla. Ingen talar om att man skall söka efter ideal i det förgångna, utan alla pekar framåt.

Efter liknelserna konstaterar han att folket hemmavid inte ville tro, eftersom de visste bättre vem han var.

Härefter kommer en inflikad passus om hur Johannes döparen dödades, och att några trodde att han återuppstått i Jesus, som drog sig undan.

Sedan kommer två brödförökelser. Den första bland judar, där det var 5000 män (+kvinnor & barn) som delade på 5 bröd och två fiskar och fick 12 korgar över, och den andra bland hedningar, där det var 4000 män (+kvinnor & barn) som åt sig mätta på 7 bröd och några fiskar, och samlade in 7 korgar med rester.

Varför har Matteus med två varianter? För att understryka Jesu förmågor? Kanske inte bara det… Berättelserna har många paralleller med kyrkan. Först noterar jag att Jesus först gick till judarna, och sedan till hedningarna – precis som Paulus. 5 bröd kan motsvara moseböckerna och 12 korgar stammarna. 7 bröd och lika många korgar kan också säga något. 7 påminner om skapelsen – hela världen, men det är också förbundets och välsignelsens tal. Jag noterar också att evangelisten, liksom sina kollegor, återanvänder en formel: Jesus tog brödet, tackade, bröt det och gav… Det är också påfallande att han gav till lärjungarna för att ge vidare, dvs. att han inte själv deltog i den allmänna utdelningen. Folket kunde alltså inte ”vända sig direkt till Jesus”.

Efter de båda brödundren blir Jesus uppsökt av fariséer och sadducéer (kap 16), dvs. landets elit, i stället för det ”vanliga” med fariséer och skriftlärda som var den lokala eliten. De ville, som vanligt, sätta dit honom. De begärde att få se ett tecken, och han svarade att de inte skulle få se något annat än Jona-tecknet. Många tolkar det så att Jona var i valfiskens buk i 3 dagar, och att Jesus uppstod på den tredje dagen, men menar han egentligen något mer…? Jag tror det.

Jona uppträdde efter att Salomos rike hade splittrats, och han fanns i norr, dvs. bland utbrytarna. Han fick i uppdrag att förkunna Guds straffdom över assyriernas huvudstad Nineve, något som han inte ville. Som god patriot hade han inget emot att den stora fienden skulle besegras genom Guds dom över dem. Motvilligt kom han i alla fall dit, och de tog emot budskapet, omvände sig och gjorde bot. Vi vet hur det gick för utbrytarna i norr – de fortsatte sin väg till dess att de krossades av just assyrierna. Vad Jesus säger är alltså att hedningarna skall ta emot hans budskap, medan Israels elit är utbrytare som protesterar och skall gå under. Det hände också med templets fall.

Men var de verkligen utbrytare som protesterar mot budskapet? Jo, så var det nog. Det gamla förbundet var en hel serie:
1) Adam – med hela skapelsen
2) Noa – också med hela skapelsen
3) Abraham – ett löfte till alla folk, men genom hans säd
4) Mose – med bara Israels folk
5) Salomo – här kom alla folk in igen
Vad de hade gjort var att anse Torah viktigast, och kollapsat förbundet till att bli strikt nationellt, även om de sinsemellan hade alla möjliga teologiska dispyter. De hade gjort så genom att, mer eller mindre uttalat, bara läsa delar av bibeln, och antingen hoppa över resten, eller tolka de delarna i ljuset av hur de förstod de ”viktiga delarna”.

Jona-tecknet är alltså kyrkan.

Efter en varning för elitens lära beger sig Jesus till ett hedniskt område, Caesarea Filippi. Jag har skrivit på annan plats om innebörden i vad Jesus säger till Petrus, dvs. att han alluderar på andra halvan av Jesaja 22 (ämbete, binda & lösa etc.), och på Daniel 2 (sten-klippa). Klippan är naturligtvis tempelklippan, kyrkan är där alla människor samlas till gudstjänst osv. Här vill jag peka på ett ibland kanske förbisett ord. Jesus kallar Simon (Petrus) för Barjona, dvs. Jonas son. Från Johannes 1:42 vet vi att hans pappa hette Johannes. Varför ”råkar” Jesus ”säga fel” här? Jag tror att det hänger samman med vad som sades några verser tidigare om Jona-tecknet. Petrus är alltså den som skall ta budskapet till hedningarna, och de skall lyssna, omvända sig och göra bot, och så bli räddade undan Guds rättvisa dom.

Annonser

Read Full Post »

Jag tänkte ge litet biblisk bakgrund till Petrus ämbete. Många tänker på två bibelställen, där Jesus ger speciella uppdrag till Simon Barjona. Det ena är Matteus 16:13-19, som jag i syfte att minska textmassan här har försökt att lägga som en länk som skall öppnas i nytt fönster. Det andra är Johannes 21:15-19.

Det andra stället är tydligt med att Jesus är herde och att det rör sig om en flock. Inte flera flockar, eller olika djur med en osynlig gemenskap. Det påminner om Johannes 10:1-10, där Jesus är den Gode herden. Särskilt kan vi i detta sammanhang lägga märke till formuleringar om att det skall bli en hjord, och om att gå in och gå ut. Detta är en uppfyllelse av Hesekiel 34. Jesus uppfyller alltså profetian genom sig själv, och sedan genom Petrus. Vad händer sedan? Johannes har svaret i 20:21 ”Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Det är en succession som heter duga… Det hela påminner dessutom om de välsignelser från GT som fäder ger sina söner, men det för för långt att gå igenom här.

I det första stället kan man konstatera ett par saker. Först att evangelisten underrättar om att det skedde i Caesarea Filippi. Platsen är, vilket namnet antyder, en hednisk byggd, och ligger ett par mil norr om Genesaret, där det huvudsakliga tillflödet till sjön rinner upp, i en grotta som ingen, enligt antika författare, hade lyckats att mäta djupet i. Man ansåg att det var en ingång till dödsriket Hades. Här låg ett tempel till guden Pan, som bland annat är herdarnas och fårens gud.

På svenska, och på grekiska, förekommer två ord, Petrus /stenen och klippan / petra. På arameiska är det bara ett ord Kefa/Caepha beroende av hur man vill transkribera det. Talet om klippa leder för en jude tankarna till templet, som var byggt på platsen för Abrahams offer, men också på trädgården i genesis, som måste ha legat på ett berg, eftersom floderna som rann upp där bevattnade hela jorden, och vatten rinner nedåt. Det ställe i bibeln som annars ligger närmast till hands är Daniel 2:27-46, där Daniel uttyder Nebudkanessars dröm. Lägg särskilt märke till vers 34-35: ”Medan du såg på den rycktes en sten loss, utan att någon hand rörde vid den, och träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld. Det spreds som agnar från tröskplatserna om sommaren, fördes bort av vinden och stod ingenstans att finna. Men stenen som hade träffat statyn blev till ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.” Lägg också märke till att Daniel mitt i detta lägger in en skördebild med agnar osv. i mitten. Drömmen har en parallell i kap 7, men då är det Daniel själv som drömmer, och det är fyra djur. Just detta ställe var ett av de mest diskuterade på Jesu tid, eftersom ”alla” identifierade det fjärde riket med Rom, och trodde att Messias skulle komma ”nu”, eller åtminstone ”snart”.

Det finns emellertid en parallell till som jag vill visa på, och det är Jesaja 22:15-23. Likheterna är slående när man ser till nycklar, att öppna och stänga osv. Det som inte är helt självklart för nutida läsare är vad det var för figurer i berättelsen. Det som beskrivs som minister för våra tankar till en politiker. Går vi via LXX finner vi att titeln fanns kvar på Jesu tid, och då översätts som tempelkommendant (som har nycklarna). Så var det nog också på Jesajas tid. Det var fortfarande Davids ”söner” som var kungar, och den förste ministern hade befogenhet att göra allt i kungens namn. Han var en sorts vice VD eller ställföreträdande kung. Att överlämna nycklarna är självklart ett tecken på att ge makt. Det hela rör sig om ett ämbete, vilket framgår direkt ur texten.

Det återstår en sak att reda ut för att det hela skall bli klart, och det är att ”binda” och ”lösa” finns även i Matteus 18:15-20, och där närmast i vers 18. Skillnaden är att det här inte finns några nycklar, och att det tydligt handlar om att förmedla förlåtelse för synder, dvs. en i judiska ögon prästerlig uppgift. Bearbetandet av synderna hade ett antal steg eller vinklar, varav en var att vara oren, en annan ett ge allmosa och en tredje att frambära ett offer i templet. Det var prästens sak att avgöra vad som behövdes, enligt mose lag.  Jesus bekräftar denna i Matteus 23:1-4, även om han likt Malaki, och många andra visar missnöje med hur de förvaltar sin uppgift.

Det viktigaste steget var försoningsdagen, då översteprästen trädde in i det allra heligaste och därefter välsignade i Guds namn – den enda dagen, och av den enda personen, det fick uttalas. Vid översteprästens sida fanns alltid tempelkommendanten, som hade i uppgift att fullgöra det hela om det skulle hända något med översteprästen. I stora drag gick det till så att man började med att översteprästen skulle bada sig ren i prästernas utrymme (de äldsta traditionerna säger att också de andra aroniterna skulle tvätta händer, huvud och fötter, medan leviterna skulle tvätta sina kläder vid sådana tillfällen). Därefter kom att man utvalde syndabocken, som skulle inspekteras och befinnas vara utan fel. Sedan skulle översteprästen lägga sina händer på dess huvud för att så föra vidare folkets synder, varefter den skulle överlämnas i hedningars händer och föras ut ur staden och från början släppas fri i vildmarken, men på Jesu tid avrättas. Syndoffret skulle frambäras för hela folket i det allra heligaste. Vid templet fanns en bäck, och när folket såg att det kom blod och vatten visste de att offret var fullgjort. Översteprästen skulle offra för sig, för sin familj och hela Israels församling.

 

Detta var litet om bakgrunden till Petrus ämbete…

Read Full Post »

Att vara katolik

Hittade en intressant hemsida som beskriver livet som katolik, på ett rätt provocerande jobbigt sätt.

http://humlebo.nu/varakatolik/

Read Full Post »

Här kommer dagens första läsning (fredagen första veckan i fastan årgång II), ur Hesekiels bok, (18:21-28).

Så säger Herren Gud: Om den ogudaktige omvänder sig från alla de synder som han har begått, och håller alla mina stadgar och övar rätt och rättfärdighet, då skall han förvisso leva och inte dö. Ingen av de överträdelser han har begått skall då tillräknas honom. Genom den rättfärdighet han har övat skall han få leva. Menar du att jag har lust till den ogudaktiges död, säger Herren, Herren, och inte snarare till att han vänder om från sin väg och får leva?

      Men om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, alla sådana styggelser som den ogudaktige gör – skulle han då få leva, om han gör så? Nej, inget av all den rättfärdighet han har övat skall då kommas ihåg, utan genom den otrohet han har begått och den synd han har övat skall han dö.

      Men nu säger ni: »Herrens väg är inte alltid densamma.« Hör då, ni av Israels hus: Skulle verkligen min väg inte alltid vara densamma? Är det inte snarare er väg som inte alltid är densamma? Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, så måste han dö till straff för detta. Genom det orätta som han gör måste han dö. Men om den ogudaktige vänder om från den ogudaktighet som han har övat, och i stället övar rätt och rättfärdighet, då får han behålla sin själ vid liv. Ja, eftersom han kom till insikt och vände om från alla de överträdelser han hade begått, skall han förvisso leva och inte dö.

Det jag har svårt att begripa och komma tillrätta med på ett litet djupare plan är att många kristna i dag förkunnar saker som går i alla möjliga riktningar som är svåra att förena med denna text. En variant som jag uppfattat handlar om att Jesus någon gång i samband med sin död (eller uppståndelse) skulle ha lagt allt åt sidan för att återkomma vid senare tillfälle. En annan variant är att det räcker med att be, och en tredje variant sätter i centrum att man måste bejaka några speciella påståenden. Inte helt ovanligt, såvit jag har sett, är att man bör ha vissa emotionella erfarenheter. Det förekommer säkert ytterligare åtskilliga varianter, men bortsett från att det är en smula främmande för mig, finner jag det svårt att kombinera med vad profeten återger.  Däremot är det lätt att hitta passusar som talar om att vandra (på) Herrens väg, respektive i sina hjärtans hårdhet, eller liknande med motsvarande innebörd.

En litet mer allmän belysning av texten kan man göra genom att betrakta t.ex. löftet till Abraham om att alla folk skall bli välsignade genom han säd, löftet till David om att han skall lägga folken under hans (sons) fötter, ganska många uttalanden av Jesus och Paulus brev til Romarna (2:5-16).

Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist. Han skall löna var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet, men vrede och straff över dem som i självhävdelse vänder ryggen åt sanningen och följer orätten. Nöd och ångest över varje människa som gör det onda, juden främst men också greken. Härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden främst men också greken. Gud gör inte skillnad på människor.

Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen. Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare. Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan.

 

Read Full Post »

Nu har fastan börjat…

Read Full Post »

Så här inför fastan kom jag att tänka litet på ett stycke ur Lukas evangelium, som brukar läsas veckan efter påsk – händelsen inträffar på påskdagen. Det handlar om lärjungarna på vägen till Emmaus.

Luk 24:13-35

Det första som framkommer är att det är lärjnugar, men inte de 12.

Nästa sak är att Jesus förklarar skriften, men att ord inte räcker.

Nästa tankeställare är att de, trots att de hade varit med honom i 3 år, inte kände igen honom, och inte heller hans röst. Det var först i det brutna brödet som det klarnade. (Lägg märke till likheten i struktur &  ordning mellan v. 24:20 och v. 22:19.). Lärjungarna själva konstaterade att deras hjärtan brann när de hörde honom, men att det inte räckte, utan att det fordrades att han bröt brödet. Var är det vi söker, och finner, honom?

Frågan är varför han försvann ur deras åsyn när han bröt brödet? Det står itne. Kanske lekte han kurragömma, eller titt-ut? Mer troligt är förmodligen att han ville tala om var han verkligen finns: mitt ibland oss i det brutna brödet. Det offrade brödet (han läste tackbönen över det) är kanske bland det mest oansenliga i våra ögon, kanske till och med anstötligt, men ändå det som ger oss liv, och liv i överflöd.

Read Full Post »

All denna kärlek..

Vi har ju som sagt 14.e februari imorgon och den heliga alla hjärtans dag-dagen (mest helig för alla förälskade par världen över). Nåde den som inte ger rosor till sin fru, han kommer förevigt vara dömd (eller minst ett år framöver tills nästa gång) och nåde den som inte friar eller bjuder på middag eller köper ett slott eller…eller…

Vi tar det från början…vem var den där Valentin egentligen?

från wikipedia:

”Den kanske mest kända Sankt Valentin är Valentinus, en präst i antikens Rom. Han lär ha halshuggits den 14 februari 269 e.Kr., under kejsar Claudius II förföljelse av kristna. Han valde martyrdöden istället för att avsäga sig sin tro. Hans brott var att han skulle ha vigt kristna par.”

”Minnesdagen av Sankt Valentin firas sedan år 498 den 14 februari på anmodan av påven Gelasius I.

Efter en allmän utrensning 1969 av helgon med legendursprung ur helgonförteckningen, firas Sankt Valentin inte längre officiellt inom den Romersk-katolska kyrkan.”

”Kopplingen till romantik och kärlek uppkom först under medeltiden och uppstod möjligtvis genom en folklig föreställning om att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Detta inspirerade pojkar och flickor att fundera på vem som skulle bli deras Valentin, det vill säga vem som de skulle hålla ihop med minst ett år framöver.”

Det finns även en legend som sammankopplar alla ”ingredienser” för en lyckad ”Alla hjärtans dag-dag”.

” Enligt en av dessa var Sankt Valentin en kristen som levde i Rom på 200-talet och fick lidamartyrdöden efter att ha trotsat kejsar Claudius II förbud att viga unga par. Innan han avrättades lyckades han smuggla ut ett kort till fångvaktarens dotter som han var mycket förälskad i: det första Valentinkortet och ursprung till seden att skicka kort denna dag. Valentin sägs även ha haft för vana att plocka blommor i trädgården och ge dem till älskande par. Detta påstås ha givit upphov till seden att ge varandra blommor på Alla hjärtans dag.”

Alltså är inte Valentin ett helgon vi katoliker är påbjudna att fira p.g.a. dess legendursprung, det var ju lite intressant…men icke desto mindre viktig dag..eller vad säger ni tjejer visst vill vi ha lite romantik i vardagen?

Jag måste erkänna att jag är lite kluven i fråga..det känns skönt att ”normalisera” firandet kring 14e februari en aning, jag kräver absolut inga blommor eller ens en kram, det vill jag även ha vilken dag som helst på året. Men det är intressant att ta reda på mer fakta kring högtider och levandegöra firandet genom att hitta till ursprunget. Jag vill inte att handeln av rosor, kort och gulliga små röda nallebjörnar skall gynnas av mitt kreditkort… men jag vill aldrig bli tagen för givet av dem som älskar mig utan isåfall måste man visa sin kärlek på alla andra sätt man kan komma på. En kärlekshandling blir så mycket mer med en spontan tanke bakom, eller efter en verklig anledning till att visa sin kärleken på. Jag blev gladast när jag fick ett kort med orden ”förlåt för allt tjafs” för det var det ärligaste orden och då satte dem sig djupast in i hjärtat…

Tänk till och gör som du känner i ditt hjärta inför imorgon…då blir det rätt…

/Johanna

Read Full Post »

Older Posts »