Jag tycker om att titta litet närmare på olika bibeltexter, och fundera över vad de innebär. Just nu har jag läst en bit ur Matteus evangelium. Strukturen antar jag är välbekant: Inledning, 5 ”böcker” med var sitt tal följt av några händelser, omgivna av berättelsen om Jesu ursprung respektive passionshistorien med uppståndelsen. Tre underliggande linjer framträder kanske mer än andra: Jesus den nye Mose till den nye Salomo, fram emot Jerusalem och att motståndet mot Jesus ökar vartefter.
Just nu har jag tittat på liknelsetalet, och en bit av det som hände därefter (kap 13 och framåt några kapitel), och hittar några saker som jag finner värda att notera. Liknelserna är, i tur & ordning följande:
1) En som sår, och kornen hamnar litet här och var med olika resultat när det kommer till skörd
2) En som sår, varefter fienden kommer och sår ogräs
3) Senapskornet som växer upp och blir tillräckligt stort för att ge fåglarna skydd
4) Surdegen som sprider sig till hela degen
5) En skatt som är gömd i en åker, och som någon ger allt för att förvärva
6) En pärla som någon gör allt för att kunna köpa
7) Fiske med nät, där man tar vara på god fisk, och kastar bort den dåliga
En första anblick säger att det inte verkar vara något ”efter döden, då allt är frid & fröjd, fest & gamman” som Jesus talar om. Ändå är det himmelriket… En sammanhållande länk för de första tre (möjligen fem) är jord och att det växer. Jesus förklarar mycket, men det verkar som om han inte förklarar allt. I t.ex. den första liknelsen är det lätt att förstå vilka det är som hör evangeliet, och intresserar sig litet grand, men sedan faller ifrån. Men vilka är det som ger 30 faldig skörd, vilka är det som ger 60 gånger insatsen, och vilka är det som ger 100 gånger tillbaks? Under medeltiden var den vanliga uppfattningen att det var lekmän, ordensfolk och präster – under förutsättning att de verkligen gjorde vad de var kallade till.
Ser man till helheten är det kanske inte så svårt att se att han talar om kyrkan. Där finns både goda och mindre goda människor. Till och med de som egentligen tillgör ”det andra lägret”. Det handlar ändock om att växa. Att växa i tron. Långt ifrån alla kan se skatten och värdet, men de som kan se det är beredda att offra allt. Vid tidens slut kommer vi att sorteras, och då kommer de onda att avlägsnas, men det är inte vår sak att göra det, eller att avgöra vem som är vem. Ingen av liknelserna antyder att det himmelriket är något statiskt, som fått sin form en gång för alla. Ingen talar om att man skall söka efter ideal i det förgångna, utan alla pekar framåt.
Efter liknelserna konstaterar han att folket hemmavid inte ville tro, eftersom de visste bättre vem han var.
Härefter kommer en inflikad passus om hur Johannes döparen dödades, och att några trodde att han återuppstått i Jesus, som drog sig undan.
Sedan kommer två brödförökelser. Den första bland judar, där det var 5000 män (+kvinnor & barn) som delade på 5 bröd och två fiskar och fick 12 korgar över, och den andra bland hedningar, där det var 4000 män (+kvinnor & barn) som åt sig mätta på 7 bröd och några fiskar, och samlade in 7 korgar med rester.
Varför har Matteus med två varianter? För att understryka Jesu förmågor? Kanske inte bara det… Berättelserna har många paralleller med kyrkan. Först noterar jag att Jesus först gick till judarna, och sedan till hedningarna – precis som Paulus. 5 bröd kan motsvara moseböckerna och 12 korgar stammarna. 7 bröd och lika många korgar kan också säga något. 7 påminner om skapelsen – hela världen, men det är också förbundets och välsignelsens tal. Jag noterar också att evangelisten, liksom sina kollegor, återanvänder en formel: Jesus tog brödet, tackade, bröt det och gav… Det är också påfallande att han gav till lärjungarna för att ge vidare, dvs. att han inte själv deltog i den allmänna utdelningen. Folket kunde alltså inte ”vända sig direkt till Jesus”.
Efter de båda brödundren blir Jesus uppsökt av fariséer och sadducéer (kap 16), dvs. landets elit, i stället för det ”vanliga” med fariséer och skriftlärda som var den lokala eliten. De ville, som vanligt, sätta dit honom. De begärde att få se ett tecken, och han svarade att de inte skulle få se något annat än Jona-tecknet. Många tolkar det så att Jona var i valfiskens buk i 3 dagar, och att Jesus uppstod på den tredje dagen, men menar han egentligen något mer…? Jag tror det.
Jona uppträdde efter att Salomos rike hade splittrats, och han fanns i norr, dvs. bland utbrytarna. Han fick i uppdrag att förkunna Guds straffdom över assyriernas huvudstad Nineve, något som han inte ville. Som god patriot hade han inget emot att den stora fienden skulle besegras genom Guds dom över dem. Motvilligt kom han i alla fall dit, och de tog emot budskapet, omvände sig och gjorde bot. Vi vet hur det gick för utbrytarna i norr – de fortsatte sin väg till dess att de krossades av just assyrierna. Vad Jesus säger är alltså att hedningarna skall ta emot hans budskap, medan Israels elit är utbrytare som protesterar och skall gå under. Det hände också med templets fall.
Men var de verkligen utbrytare som protesterar mot budskapet? Jo, så var det nog. Det gamla förbundet var en hel serie:
1) Adam – med hela skapelsen
2) Noa – också med hela skapelsen
3) Abraham – ett löfte till alla folk, men genom hans säd
4) Mose – med bara Israels folk
5) Salomo – här kom alla folk in igen
Vad de hade gjort var att anse Torah viktigast, och kollapsat förbundet till att bli strikt nationellt, även om de sinsemellan hade alla möjliga teologiska dispyter. De hade gjort så genom att, mer eller mindre uttalat, bara läsa delar av bibeln, och antingen hoppa över resten, eller tolka de delarna i ljuset av hur de förstod de ”viktiga delarna”.
Jona-tecknet är alltså kyrkan.
Efter en varning för elitens lära beger sig Jesus till ett hedniskt område, Caesarea Filippi. Jag har skrivit på annan plats om innebörden i vad Jesus säger till Petrus, dvs. att han alluderar på andra halvan av Jesaja 22 (ämbete, binda & lösa etc.), och på Daniel 2 (sten-klippa). Klippan är naturligtvis tempelklippan, kyrkan är där alla människor samlas till gudstjänst osv. Här vill jag peka på ett ibland kanske förbisett ord. Jesus kallar Simon (Petrus) för Barjona, dvs. Jonas son. Från Johannes 1:42 vet vi att hans pappa hette Johannes. Varför ”råkar” Jesus ”säga fel” här? Jag tror att det hänger samman med vad som sades några verser tidigare om Jona-tecknet. Petrus är alltså den som skall ta budskapet till hedningarna, och de skall lyssna, omvända sig och göra bot, och så bli räddade undan Guds rättvisa dom.